I en perfekt värld hade Safira vaknat av solskenet som strålade in genom fönstret i hennes hem på en stor gård. Hennes mamma och pappa hade kysst henne och gett henne en varm god morgon-kram. Men världen var inte perfekt, och Safira hade varken föräldrar eller ett eget hem. Och just denna dag var det åskan hon vaknade av -  inte solskenet. Safira tänkte instinktivt på att dra ut kontakterna till rummets alla eldrivna grejer, men insåg snabbt att den enda eldrivna grejen hon hade var en gammal lampa som var glapp. Hon brydde sig faktiskt inte om den gick sönder helt, kanske hon skulle få en ny om den gjorde det. Safira satte sig upp i det lilla rummet med en gäsp. Hon hade inte mycket som tillhörde henne själv där. Endast kläder som blivit sjänkta till barnhemmet (de snyggaste kläderna hann alltid de äldre barnen  roffa åt sig, det som blev över var oftast trasigt, för stort eller för litet för Safira), en bok med klassika sagor som hon fått av sin kompis Ralph, som bodde i rummet intill med sin rumskompis Dylan, och så hade hon en sak till; halsbandet. Safira greppade tag om halsbandet och pillrade lite på safirstenarna. Det var två små safirer runt om den största safiren som hängde ner. Hon tog aldrig av halsbandet, rädd över att någon skulle stjäla det. Safira visste att det var ett mycket värdefullt smycke hon hade. Äkta silver och äkta blåa safirstenar. Det måste ha kostat en förmögenhet för den som än hade köpt det. Det fick Safira att fundera lite. Hur kommer det sig att den som rått om henne hade haft tillräckligt mycket pengar för att köpa ett safirhalsband - men inte tillräckligt för att kunna behålla Safira själv? Och återigen ledde tankarna henne till den största frågan av alla; varför hade hon lämnats här? Varför hade hennes föräldrar inte velat ha henne? Safira suckade och hoppade upp ur sängen för att kika ut ur det lilla fönstret. Som vanligt smattrade regnet ner mot marken och hon tyckte sig även se en blixt. Lampan började blinka.

"Dumma lampa", muttrade hon och slog lätt på dens skärm. Plötsligt slutade lampan blinka och lös istället , mycket starkare än vad den gjort när hon fått den! En vanlig människa hade kallat det tur,men Safira visste att det var något annat. På senaste tiden hade ... underliga saker skett. Bara några veckor innnan tillexempel, när Safira hade blivit beordrad av syster Majory att läsa upp en psalm. Safira som mådde dåligt av att ha hela kyrkans församling stirrandes på henne önskade inget hellre än att något skulle hända, något som kunde dra uppmärksamheten bort från henne... Hon hade blängt ursinnigt på syster Majory då hon tittat bort och önskat att hon kunde sätta en groda i halsen för alla de gånger hon tvingat Safira  att stå där och stamma framför alla barn och vuxna - mot sin vilja. Precis då Safira skulle börja läsa psalmen kastade sig syster Majory på golvet med händerna runt halsen. Hon hann nästan bli blå i ansiktet innan de andra nunnorna kom till undsättning. Till deras stora chock och förvåning kräkte Majory upp en liten brun groda. Som om inte det vore nog kom det två stycken till efter det. Safira som inte riktigt menat att göra henne illa stod kvar förstenad och kunde inte riktigt fatta vad som hänt. Syster Majory blev aldrig sig lik efter dess och sades ha en enorm fobi för grodor. Händelsen var en stor snackis på barnhemmet flera veckor efteråt. Inte för att Safira satt med dem och skvallrade - hon var inte särskilt önskevärd. Både nunnorna och barnen föraktade Safira pågrund av det 'hemska' märket hon hade på sin axel. Nunnorna hade berättat att märket redan funnits där när de hittade henne, och vem skulle tatuera ett nyfött barn? Nej, de var lika säkra som Safira själv på att det var ett medfött märke. Lärarna på Safiras skola hade sagt att det måste vara något mystiskt och ovanligt mörkt födelsemärke, men nunnorna ville inte vara lika logiska. De såg det som något slags tecken, att Safira var ett litet djävuls-barn. Det var därför de så ofta bad just henne att läsa psalmerna i kyrkan - de gjorde allt för att 'rena hennes själ.' Safira lät sin grönröda pyjamasskjorta glida över hennes vänstra axel så hon kunde betrakta det stora märket. Hon var rätt säker på att det inte var ett födelsemärke, men det var inte heller tatuerat. Precis som nunnorna hade sagt så var hon rätt säker på att det var något medfött. Märket var en del av henne och ibland när något underligt hände, som det i kyrkan och det med lampan, så kunde hon känna hur det brände och sved till i märket. Precis som nu. Safira rörde lätt vid det och ryste till. Märket sände en kall kår längs hennes arm, eller så var det bara något hon inbillade sig. Safira som var försjunken i tankar hoppade plötsligt till när hon hörde den välbekanta knackningen. Tre snabba knackningar , två långsamma och sedan ett lätt skrapande ljud mot trädörren. Det var Safiras och Ralphs hemliga knackning, på så sätt kunde Safira veta om det var Ralph - eller någon annan av de otrevliga barnen som gillade att mobba henne. Safira tog fram en tränyckel hon gjort alldeles själv till låset på dörren och vred runt den.

"Hej Ralph, vad gör du vaken nu?" Det var fortfarande mörkt ute.

"Jag kunde inte sova. Dylan snörvlar och hostar och sen har vi ju den där jäkla åskan..."

"Svär inte, Ralph", sade Safira strängt men roat. Ralph steg in i Safiras lilla rum och satte sig på hennes säng. Safira låste av ren rutin dörren igen och satte sig bredvid Ralph.

"Sommaren är snart slut", konstaterade han och betraktade det piskande regnet

"Ja", sade Safira. "Och nu ska vi börja en ny skola ju. Merltward, det kan bli spännande." Ralph såg på Safira med ett leende.

"Vad?" frågade Safira och kände hur kinderna hettade till. Hon tyckte att Ralph var sötare än vanligt denna morgon. Hans ljusbruna hår var fortfarande ruffsigt, kinderna var lätt rosiga och han var, precis som Safira, fortfarande klädd i pyjamas.

"Du är alltid så optimistisk", sade Ralph. Safira var förvånad över att Ralph ens visste vad optimistisk betydde. De var trots allt bara elva år och det enda ämnet i skolan Ralph verkligen var bra på var idrott.

"Förlåt då", sade hon med en spelad förolämpad min. Ralph skrattade.

"Men det gillar jag ju, du klagar mindre än någon annan människa jag känner , trots att du är den som har mest att klaga över." Safira såg oförstående på honom.

"Jag har inget att klaga över, Ralph."

"Jo det har du visst", sade Ralph upprört. "Så som folk behandlar dig! Du får aldrig saker och de orkar inte ens aktivera ditt element." Safira skrattade och kastade en blick på sitt kalla element.

"Ralph", sa hon och slöt sina händer ömt runt hans ansikte. "Jag har tak över huvudet, jag har kläder, jag får mat och jag har dig." Ralph blev högröd i ansiktet och kunde inte slita blicken från Safiras stora , djupa ögon. "Det är allt jag behöver." Safira drog åt sig händerna igen och lutade sig mot väggen bakom sängen.

"Du förtjänar mer", mumlade Ralph.

"Sluta nu, jag har tur nog att du vill vara min vän. Du som är så omtyckt, speciellt av tjejerna." Safira flinade stort åt Ralph, ett flin som bara varade i någon sekund. Safira suckade tungt. "Du måste få ta en massa skit för att du är med mig." Ralph nickade och lutade sig bakåt bredvid Safira.

"Ja, det har du rätt i. Killarna hatar mig." Safira såg förvånat på Ralph.

"Killarna? Jag trodde mest det skulle vara tjejerna... Fast jag antar, när du umgås med ett missfoster som jag-"

"Nej nej nej!" avbröt Ralph. "Det är inte på det viset, killarna är avundsjuka på mig." Det var den mest bisarra meningen Safira hade hört i hela sitt liv. Killarna avundades Ralph - för att han var med henne? Safira började undra om Ralph blivit träffad av blixten innan han kom och knackade på. "De tycker du är söt,Saffie", sa Ralph allvarligt med stora ögon. Safira stirrade mållöst på Ralph.

"De tycker jag är vad?"

"De tycker du är jättesöt, för det är du faktiskt ,Saffie. Du är den finaste flickan på hela barnhemmet..." Ralph kom av sig och blossade upp i rodnad igen.

"Sluta driv med mig", sade Safira irriterat som inte trodde på Ralph för en sekund.

"Men jag driver inte!" utbrast Ralph. "Har du sett dig själv i spegeln någon gång? Du har det vackraste långa håret av alla flickor här, du har det sötaste leendet och din hy är typ...felfri." Ralph log snett.

Herregud, han menar det verkligen, tänkte Safira förbluffat.

"Men mest av allt tror jag de gillar dina ögon, det gör i alla fall jag. De är så stora, Saffie. Så blåa, så fina. Alla killar tycker du är den sötaste flickan här men de vågar inte erkänna det eftersom alla nunnor jämt babblar om ditt märke och det. De är avundsjuk på mig för att jag vågar skita i vad  tjejerna tycker om dig, och att jag får umgås med dig." Safira befann sig i chocktillstånd. Hon hade alltid trott att barnhemmets alla killar såg henne som ett enda stort missfoster. När hon äntligen hämtat sig från chocken skakade hon bara på huvudet.

"Det spelar ingen roll", sade hon. "Jag vill ändå inte vara vän med någon av dem." Det verkade Ralph vara väldigt lättad över.

"Du kommer alltid ha mig Saffie", lovade han. "Vänner för alltid?" Han höll fram sitt lillfinger som Safira krokade fast vid med sitt eget.

"Vänner för alltid", upprepade hon och trots det avstängda elementet kände hon sig alldeles varm i kroppen.

Det var en mörk natt, en mörk natt efter många ljusa. Något som inte tycktes besvära världens magiska befolkning. I åtta år hade de levt i harmoni, balans och lycka. Befriade från rädsla, förtryck och ondska. Men det är inte bland dem våran historia börjar. Långt bort från friden, mot en avlägsen skog i en liten, mörk och fallfärdig stuga hördes ett öronbedövande skrik. En kvinna med långt hår lika mörkt som natten och hy lika blek som snön borrade in sina naglar i sängen hon låg utbredd på. Stunden var inne. Hon hade väntat i åtta år - ja, för det var precis åtta år sedan den Mörka Herren hade fattat hennes hand och lovat henne det mäktigaste, vackraste och talangfullaste barnet hon kunde tänka sig. Herren som vid den tidpunkten varit så säker på att hela världen snart skulle vara i hans händer gjorde ändå sin försäkran, för säkerhetens skull - och bara för säkerhetens skull. Om han, på något omöjligt vis, skulle falla tillsammans med alla de horrokruxer han skapat så skulle aldrig hans namn och blod förintas från världens yta bara för det. Med hjälp av en ytterst mörk magi frös han sin gåva till kvinnan i åtta år. På så sätt skulle aldrig barnet misstänkas när det väl kom till världen, vilket det endast skulle göra om den Mörka Herren skulle falla för gott. Cassiopeia som aldrig önskat sig något mer än ett barn fann det omöjligt att vägra gåvan från Herren, speciellt inte då han lovat hur fantastiskt barnet skulle bli. Men när den Mörka Herren föll blev Cassiopeia utom sig, tänk om någon visste? Tänk om någon ville utplåna det sista som fanns kvar av den Mörka Herren, som nu fanns i henne själv? Tillsammans med sin trogne hushållerska hade hon gömt sig bort om civiliastionen i åtta år. Och nu var, som sagt, stunden inne. Hon skulle snart få hålla sin lille pojke i famnen, lille Darvin. Hon behövde bara kämpa, lite,lite mer. Snart så...
"En gång till Cassie, finn den sista droppe styrka inom dig!" manade hushållerskan, Evangeline, i ett förtvivlat försök att överrösta moderns röst till det kommande barnet. Cassiopeia gav en sista kraftansträngning och kände därefter en omedelbar tomhet. Barnet var ute och det skrek. Lättad och lycklig slappnade Cassiopeia av och lutade sig bakåt. Hushållerskan tog upp det blodiga barnet i sin famn och såg på det med tårar i ögonen. Hon hade nästan sett fram emot barnet lika mycket som modern själv.
"Norris har hämtat vatten till den nyfödde", sade Cassiopeias husalf och kom springandes med en balja. "Det här är en lyckans dag!" utbrast Norris. "Lyckans dag!" Försiktigt doppade Evangeline en gräddvit handduk i det ljumma vattnet och tvättade bort blodet från barnets ansikte.
"Åh!" sade hon och betraktade barnet med stora ögon. "Åh, Cassie, hon är så vacker!" Cassiopeia ryckte till. Hon? Herren hade lovat henne en son! Hade något gått fel...? Skulle inte barnet bli det han lovat? Skulle det inte bli begåvat, vackert och mäktigt? Men från stunden Cassiopeia fick se sitt barn insåg hon att det minsann skulle bli speciellt. Hon strök försiktigt bort det svarta håret från den bleka bebisens ansikte och såg in i hennes mörkblåa ögon som påminde om det vackra safirhalsbandet den Mörka Herren hade givit henne. Cassiopeia som fortfarande drabbades av enorma smärtimpulser fick bita sig i läppen för att inte skrika. Hennes hjärta sviktade, lungorna kändes tunga som bly och ögonen rullade upp i skallen på henne.
"Cassiopeia!" utbrast Evangeline och tog barnet ur hennes famn för att lämna över henne till husalfen. Förtvivlat ryckte hon i moderns vita klänning, skakade om hennes axlar och klappade till hennes kinder. "Nej, nej Cassie!" Nu strömmade tårarna ner längs Evangelines kinder. Cassiopeia var inte bara någon hon tjänade, hon var även hennes allra närmaste väninna och hade genom åren blivit som en syster för henne. Cassiopeia slöt ögonen och formade läpparna i en svag sista viskning:
"Safira..." Och med ett sista andetag lämnade Cassiopeia dem allihopa. Evangeline var utom sig. Hon visste vad som hänt, hon visste att det var över - men ändå vägrade hon tro det. Bakom henne snyftade Norris högt och såg sorgligt in i barnets ögon.
"Husmor...borta." Bebisen som slutat skrika såg på honom och sträckte nyfiket upp sin hand för att röra vid hans stora näsa. Husalfen kunde inte låta bli att le lite. Hon påminde så mycket om sin mor, så vacker...så fulltsändigt oemotståndlig. Evangeline som äntligen tagit sig samman vände sig mot husalfen.
"Norris", sa hon med en behärskad röst. "Du står nu inte i tjänst till Cassiopeia längre, barnet är din största prioritet nu." Husalfen nickade. Norris kunde inte tänka sig någon bättre att tjäna, förutom den sköna Cassiopeia såklart. "Vi vet båda hur speciellt barnet är, men ingen mer än oss två får veta. Hon måste bort härifrån, hon måste växa upp långt bort från den här världen, långt bort från magin..." Evangeline kände sig äcklad över det hon skulle säga. "Hon måste växa upp bland mugglare." Husalfen ryckte till. "Det är det enda sättet, Norris. Hon får inte veta något om den här världen... Ingenting. I alla fall inte förrän hon verkligen är redo." Norris skakade på huvudet för sig själv. Skulle detta vackra, talangfulla, renblodiga barn växa upp bland mugglare? "Och du måste vaka över henne, men hon får inte veta om dig...inte förrän tiden är inne." Norris nickade och insåg att det var det enda sättet.
"Det här huset är hennes", sa Evangeline och såg sig om i den - till ytan - sjaskiga stugan men till insidan hänförande vackra. "Jag ska lägga skyddsförtrollningar över huset som inte kommer brytas förrän den dagen barnet återvänder. Alla madame Cassiopeias besparingar och egendomer kommer finnas här , väntandes." Evangeline gick fram till Cassiopeias livlösa kropp och ryckte försiktigt av hennes silvriga halsband med safirstenar på. "Hon hade velat att du ska ha det här", sa hon och placerade det stora halsbandet runt barnets lilla och ömtåliga hals. Evangeline såg henne länge i ögonen och kysste henne sedan på pannan.
"Ge dig iväg nu", beordrade hon husalfen. Husalfen nickade och slöt en röd filt runt det nakna barnet. Norris skulle precis transferera sig när han vände sig om mot Evangeline och sa:
"Är det sista gången Norris får se er miss?" Evangeline log milt och strök husalfen över huvudet. "Jag tror tyvärr det, Norris. Du har varit en mycket trogen alf och det enda jag kan be av dig är att du ska tjäna barnet minst lika bra som du tjänade Cassie." Norris nickade med tårfyllda ögon. Evangeline log. "Jag kommer sakna dig, farväl." Och i och med det försvann Norris, bort från skogen, bort från mörkret. Han visste precis vart han skulle. När han väl stod utanför Londons största barnhem höll han barnet länge i sin famn innan han lade ner det framför dörren med en lapp på filten.
"Tills vi möts igen", viskade han och läste upp namnet som stod på lappen. "Safira Dolder." Till husalfens förvåning och förfäran började något flytande, likt svart bläck, spridas över Safiras vänstra axel. Husalfen flämtade till av fasa. Sakta bildade det en svart dödskalle med en orm slingrandes ur dess gap.♦