Det var en mörk natt, en mörk natt efter många ljusa. Något som inte tycktes besvära världens magiska befolkning. I åtta år hade de levt i harmoni, balans och lycka. Befriade från rädsla, förtryck och ondska. Men det är inte bland dem våran historia börjar. Långt bort från friden, mot en avlägsen skog i en liten, mörk och fallfärdig stuga hördes ett öronbedövande skrik. En kvinna med långt hår lika mörkt som natten och hy lika blek som snön borrade in sina naglar i sängen hon låg utbredd på. Stunden var inne. Hon hade väntat i åtta år - ja, för det var precis åtta år sedan den Mörka Herren hade fattat hennes hand och lovat henne det mäktigaste, vackraste och talangfullaste barnet hon kunde tänka sig. Herren som vid den tidpunkten varit så säker på att hela världen snart skulle vara i hans händer gjorde ändå sin försäkran, för säkerhetens skull - och bara för säkerhetens skull. Om han, på något omöjligt vis, skulle falla tillsammans med alla de horrokruxer han skapat så skulle aldrig hans namn och blod förintas från världens yta bara för det. Med hjälp av en ytterst mörk magi frös han sin gåva till kvinnan i åtta år. På så sätt skulle aldrig barnet misstänkas när det väl kom till världen, vilket det endast skulle göra om den Mörka Herren skulle falla för gott. Cassiopeia som aldrig önskat sig något mer än ett barn fann det omöjligt att vägra gåvan från Herren, speciellt inte då han lovat hur fantastiskt barnet skulle bli. Men när den Mörka Herren föll blev Cassiopeia utom sig, tänk om någon visste? Tänk om någon ville utplåna det sista som fanns kvar av den Mörka Herren, som nu fanns i henne själv? Tillsammans med sin trogne hushållerska hade hon gömt sig bort om civiliastionen i åtta år. Och nu var, som sagt, stunden inne. Hon skulle snart få hålla sin lille pojke i famnen, lille Darvin. Hon behövde bara kämpa, lite,lite mer. Snart så...
"En gång till Cassie, finn den sista droppe styrka inom dig!" manade hushållerskan, Evangeline, i ett förtvivlat försök att överrösta moderns röst till det kommande barnet. Cassiopeia gav en sista kraftansträngning och kände därefter en omedelbar tomhet. Barnet var ute och det skrek. Lättad och lycklig slappnade Cassiopeia av och lutade sig bakåt. Hushållerskan tog upp det blodiga barnet i sin famn och såg på det med tårar i ögonen. Hon hade nästan sett fram emot barnet lika mycket som modern själv.
"Norris har hämtat vatten till den nyfödde", sade Cassiopeias husalf och kom springandes med en balja. "Det här är en lyckans dag!" utbrast Norris. "Lyckans dag!" Försiktigt doppade Evangeline en gräddvit handduk i det ljumma vattnet och tvättade bort blodet från barnets ansikte.
"Åh!" sade hon och betraktade barnet med stora ögon. "Åh, Cassie, hon är så vacker!" Cassiopeia ryckte till. Hon? Herren hade lovat henne en son! Hade något gått fel...? Skulle inte barnet bli det han lovat? Skulle det inte bli begåvat, vackert och mäktigt? Men från stunden Cassiopeia fick se sitt barn insåg hon att det minsann skulle bli speciellt. Hon strök försiktigt bort det svarta håret från den bleka bebisens ansikte och såg in i hennes mörkblåa ögon som påminde om det vackra safirhalsbandet den Mörka Herren hade givit henne. Cassiopeia som fortfarande drabbades av enorma smärtimpulser fick bita sig i läppen för att inte skrika. Hennes hjärta sviktade, lungorna kändes tunga som bly och ögonen rullade upp i skallen på henne.
"Cassiopeia!" utbrast Evangeline och tog barnet ur hennes famn för att lämna över henne till husalfen. Förtvivlat ryckte hon i moderns vita klänning, skakade om hennes axlar och klappade till hennes kinder. "Nej, nej Cassie!" Nu strömmade tårarna ner längs Evangelines kinder. Cassiopeia var inte bara någon hon tjänade, hon var även hennes allra närmaste väninna och hade genom åren blivit som en syster för henne. Cassiopeia slöt ögonen och formade läpparna i en svag sista viskning:
"Safira..." Och med ett sista andetag lämnade Cassiopeia dem allihopa. Evangeline var utom sig. Hon visste vad som hänt, hon visste att det var över - men ändå vägrade hon tro det. Bakom henne snyftade Norris högt och såg sorgligt in i barnets ögon.
"Husmor...borta." Bebisen som slutat skrika såg på honom och sträckte nyfiket upp sin hand för att röra vid hans stora näsa. Husalfen kunde inte låta bli att le lite. Hon påminde så mycket om sin mor, så vacker...så fulltsändigt oemotståndlig. Evangeline som äntligen tagit sig samman vände sig mot husalfen.
"Norris", sa hon med en behärskad röst. "Du står nu inte i tjänst till Cassiopeia längre, barnet är din största prioritet nu." Husalfen nickade. Norris kunde inte tänka sig någon bättre att tjäna, förutom den sköna Cassiopeia såklart. "Vi vet båda hur speciellt barnet är, men ingen mer än oss två får veta. Hon måste bort härifrån, hon måste växa upp långt bort från den här världen, långt bort från magin..." Evangeline kände sig äcklad över det hon skulle säga. "Hon måste växa upp bland mugglare." Husalfen ryckte till. "Det är det enda sättet, Norris. Hon får inte veta något om den här världen... Ingenting. I alla fall inte förrän hon verkligen är redo." Norris skakade på huvudet för sig själv. Skulle detta vackra, talangfulla, renblodiga barn växa upp bland mugglare? "Och du måste vaka över henne, men hon får inte veta om dig...inte förrän tiden är inne." Norris nickade och insåg att det var det enda sättet.
"Det här huset är hennes", sa Evangeline och såg sig om i den - till ytan - sjaskiga stugan men till insidan hänförande vackra. "Jag ska lägga skyddsförtrollningar över huset som inte kommer brytas förrän den dagen barnet återvänder. Alla madame Cassiopeias besparingar och egendomer kommer finnas här , väntandes." Evangeline gick fram till Cassiopeias livlösa kropp och ryckte försiktigt av hennes silvriga halsband med safirstenar på. "Hon hade velat att du ska ha det här", sa hon och placerade det stora halsbandet runt barnets lilla och ömtåliga hals. Evangeline såg henne länge i ögonen och kysste henne sedan på pannan.
"Ge dig iväg nu", beordrade hon husalfen. Husalfen nickade och slöt en röd filt runt det nakna barnet. Norris skulle precis transferera sig när han vände sig om mot Evangeline och sa:
"Är det sista gången Norris får se er miss?" Evangeline log milt och strök husalfen över huvudet. "Jag tror tyvärr det, Norris. Du har varit en mycket trogen alf och det enda jag kan be av dig är att du ska tjäna barnet minst lika bra som du tjänade Cassie." Norris nickade med tårfyllda ögon. Evangeline log. "Jag kommer sakna dig, farväl." Och i och med det försvann Norris, bort från skogen, bort från mörkret. Han visste precis vart han skulle. När han väl stod utanför Londons största barnhem höll han barnet länge i sin famn innan han lade ner det framför dörren med en lapp på filten.
"Tills vi möts igen", viskade han och läste upp namnet som stod på lappen. "Safira Dolder." Till husalfens förvåning och förfäran började något flytande, likt svart bläck, spridas över Safiras vänstra axel. Husalfen flämtade till av fasa. Sakta bildade det en svart dödskalle med en orm slingrandes ur dess gap.♦